Arbetshäst och nöjesfordon

År 1986 lanserades U 1550, en 150 hk stark redskapsbärare med en särskilt hög transportkapacitet som skulle komplettera modellserien 424 uppåt. På grund av sin tillåtna totalvikt på 10.500 kg var fordonet framför allt användbart i väg- och vintertjänst samt vid insatser med tungt arbetsredskap. Den långa hjulbasen på 3.250 mm gav gott om utrymme för stora lastflak och extra påbyggnadsutrustning.

På IFAT, fackmässan för kommunsektorn i München, presenterade Daimler-Benz 1987 den lätta modellserien 407 – ett helt nytt program. Den i tre varianter tillgängliga lilla och ekonomiska arbetsmaskinen erbjöd en rymligare förarhytt och en ny växellåda och ersatte modellserien 421 som tillverkats sedan 1966. Modellserien 407 skilde sig utvändigt framför allt genom placeringen av insugningsröret, som nu – i stället för på den högra sidan – var placerat på förarsidan.

Anmärkningsvärt var den fyracylindriga dieselmotorn OM 616, som, liksom Unimogs urfader, arbetade enligt förkammarprincipen. Medan den 52 hk starka U 600 utförde sitt arbete vid 3 000 varv/min, kom U 650 och den mycket terränggående U 650 L upp i 3 500 varv/min vid hela 60 hk.

På grund av den relativt svaga motoriseringen användes modellserie 407 huvudsakligen inom byggbranschen, industrin och kommunerna.

År 1988 gav en fullständig omarbetning av Unimog-programmet upphov till tre nya modellserier: den mellersta modellserien 417 samt de tunga modellserierna 427 och 437.

Målgruppen för den mellersta modellserien 417 var, utöver industri och kommuner, återigen jordbruket. Visserligen var det inte lätt att särskilja modellserierna 417 och 407 visuellt, men den grundläggande skillnaden låg i ramkonceptet. Medan den lätta modellserien hade ett billigare rakt stegram, använde den mellersta modellserien ett stegram med krökta längssträngar. Detta koncept, som härstammade från utvecklingen av Unimog S för mer än 30 år sedan, möjliggjorde extrema ramvridningar samtidigt som böjstyvheten var hög och gav därigenom särskilt goda terrängegenskaper.

Eftersom Daimler-Benz med modellserierna 407 och 417 hade lanserat en lätt respektive en medeltung modellserie, var det bara logiskt att även presentera en tung modellserie. Det var födelsen för modellserien 427, som anslöt till de tunga modellserierna 424 och 425 som byggts sedan 1976.

Huvuddraget var en ny direktinsprutad dieselmotor, alternativt även med avgasturboladdare, som från och med 1992 dessutom fanns tillgänglig med laddluftkylning. Med denna nykonstruerade motor hade man vid fabriken i Gaggenau framför allt en lägre bränsleförbrukning och bättre emissionsvärden i åtanke. Anledningen var att kommunerna som huvudköpare, på grund av lagar om immissionsskydd, krävde fordon som var upp till 5 dB tystare. Därför sänktes motorns varvtal i det maximala effektområdet till 2 400 varv, vilket gav en förbättring av ljudtrycksnivån med 3–4 dB.

Som ytterligare en toppmodellserie visade sig den tunga modellserien 437, som producerades från 1988. För första gången installerades den nyutvecklade Unimog-växellådan UG 3/65 i fordonen. Som motor användes en laddluftkyld OM 366 A respektive LA. Modellserien 437, som kom i 26 olika utföranden, fanns kvar i försäljningslistorna fram till 2002.

När järnridån föll öppnades från och med 1990 nya marknader och möjligheter. Redan under tidigare år hade mindre kvantiteter Unimog levererats till öststaterna, men nu blev den verkliga omfattningen av det faktiska behovet tydlig: Endast Ungern beställde 150 Unimog för kommunalt bruk.

I maj 1992 fanns det åter en premiär att fira. På IAA i Hannover presenterades modellserierna 408 och 418. De var försedda med en nykonstruerad helståls-säkerhetsförarhytt med plant hyttgolv.

U 90, som tillhörde modellserien 486, utmärkte sig framför allt genom sin speciella förarhytt med siktkanal. En praktisk förbättring, särskilt för arbete med frontmonterade redskap inom kommunal verksamhet och jordbruk.

Den japanska trenden att bygga om Unimog till "roliga Mogs" nådde även Europa 1993. Daimler‑Benz såg marknadsglappet och konstruerade baserat på U 90 en officiell Funmog med 110 hk. Interiören och instrumentpanelen påminde starkt om en personbil. Dessutom försågs fordonet med en blodröd metalliclack. Detta fick Unimog‑kännare gärna se som en hyllning till det historiska oxblodsröda från Boehringer‑tiden. Särskilt iögonfallande var de förkromade, flerdelade rörbågarna och kofångarna. Utrustad med en 130 dB‑tuta var Funmogs igenkänningsvärde enormt.

År 1994 skulle bli ett år av jubileer och hyllningar. Tidningen "Offroad" utsåg med all rätt Funmog till årets terrängbil och i Gaggenau rullade den 300 000:e Unimog av bandet.

Med anledning av jubileumsfirandet "Hundra år av biltillverkning" återvände i juni 1995 trehundra Unimog i en imponerande uppvisningskörning till födelseorten Gaggenau. Idag är Unimog hemma i 160 länder. Användningsområdena är lika skiftande som modellvarianterna. Och det har numera blivit tradition – för U:et i Unimog står för Universal.