Kommunala tjänster och avfallshantering
„Ett yrke med upplevelsegaranti“
Nancy John är en handlingskraftig kvinna i orange. Den 35-åriga tvåbarnsmamman arbetar som renhållningsarbetare för Berliner Stadtreinigung (BSR) och flyttar inte bara soptunnor genom huvudstadens gator, utan också en flera ton tung lastbil: Mercedes‑Benz Econic 2630. Ett samtal om ett traditionellt mansdominerat yrke som ofta inte får den respekt det förtjänar.
Intervju med Nancy John
Nancy John hos Berliner Stadtreinigung älskar att köra Econic.
Fru John, en kvinna inom sophämtningen ser man fortfarande inte varje dag.
Vad fick dig att ta ett sånt slitsamt jobb, särskilt i gatorna i en miljonstad som Berlin?
Jag hade ju redan varit ute på gatorna tidigare, som paketbud. Egentligen är jag utbildad försäljerska, men jag insåg snabbt att jag inte är gjord för att stå bakom disken. Ute är min värld. Till Berliner Stadtreinigung kom jag via min farbror som arbetar där. Kvinnor inom sophämtningen har ju inte funnits så länge. Och än i dag är det inte så många; ute drar du alltid blickarna till dig. På min avfallsanläggning är jag en av totalt sju kvinnor, mina två kollegor ute på gatan är båda män. Hur som helst sa jag då till mig själv: "kom igen, försök i alla fall" – och så klarade jag det direkt på första försöket. Men det är inte regeln.
Varför?
För det är inte helt enkelt att bli soparbetare. Det finns ett fitnesstest man måste klara i förväg. Där måste man till exempel nå ett visst antal steg på crosstrainern eller lyfta vikter, men också genomföra olika övningsbanor, till exempel springa upp och ner i en trappuppgång, flytta tunnor med en viss vikt, dra dem över kullersten med mera. Allt på tid. Och de flesta klarar helt enkelt inte testet.
Hur ser din vardag ut som en drivande kvinna i orange? När går du upp på morgonen?
Officiell tjänststart är klockan 5.30. Nu är våra turer ju i Berlin-Marienfelde, och vår arbetsplats ligger i Gradestraße i Neukölln. Men jag kommer från Hohenschönhausen, så jag behöver minst en halvtimme med bil, och på vägen tillbaka tar det oftast dubbelt så lång tid på grund av trafiken. Så jag stiger upp klockan 3.30.
Puh. Och två timmar senare är det då dags att ge sig ut på vägen?
Inte riktigt än. Först får vi på Gradestraße vår rutt med de lass som uppstår den dagen och nycklarna som gör att vi kan komma åt husens entréer och sopburarna. Klockan 5.45 går vi sedan till bilarna. Vi kan inte börja lasta förrän klockan 6.00, innan dess är det ju fortfarande nattsömn. När sista lasset har tippats av kör vi lastbilarna till ställplatsen, lämnar tillbaka våra papper och så vidare. Om det har funnits några avvikelser meddelar vi dem också, till exempel avspärrade vägar, överfulla behållare, trasiga soptunnor eller liknande. Och klockan 13.30 är det sedan slut för dagen.
Där emellan händer det en hel del. Bara som en ungefärlig uppskattning: hur många husnummer avverkar du och dina kollegor per dag?
Vi räknar inte i husnummer, utan i tömningar. En stor svart soptunna, som man känner igen, räknas som en tömning, en mindre som en halv. Vi kör flera rundor om dagen. När fordonet är fullt åker vi till avfallsförbränningsanläggningen i Ruhleben vid Spandau. Måndag är min intensivaste dag, då har vi tre rundor med cirka 300 tömningar. Det är svårt att säga exakt, men i genomsnitt blir det nog omkring 150 husnummer. På fredagar blir det sedan lugnare, då har vi bara en tur. Resten av dagen använder vi bland annat till fordonsvård. Åker till biltvätten i Neukölln och högtryckstvättar packavdelningen och sånt.
Det här kan också intressera dig
Framtiden ligger i stjärnorna.
Dresdens "Team Orange" har sedan 1999 satsat på Econic. Med det helt elektriska eEconic banar stadsrenhållningen väg för en klimatneutral vagnpark senast 2035.
Fordonen som ni rengör där är Mercedes‑Benz Econic. Och de där arbetarna i orange rengör dem inte bara utan sitter också själva bakom ratten, eller hur?
Ja, precis. Jag tog nyligen mitt lastbilskörkort och kör sedan dess själv. För närvarande är jag vikarie, alltså ställföreträdare så att säga, och söker nu också den fasta tjänsten som förare.
Och hur är era erfarenheter av Econic?
Jag älskar att köra runt med den där grejen på gatorna. Och folk får ofta stora ögon när de ser mig som kvinna bakom ratten. Det är faktiskt den första lastbil som jag någonsin har kört, förutom körskolelastbilen. Det var också ett Mercedes‑Benz-fordon, men det hade inga medstyrande axlar, som sophämtningen har nu.
”Det allra finaste för mig är när barnens ögon följer oss i arbetet.”
Är det inte väldigt svårt i början på de fulla gatorna?
I början behöver man förstås övning, men mycket hänger på hur väl man känner sina turer. Ett bra team är guld värt, som hjälper dig, kan visa dig runt och så vidare. Jag är fortfarande beroende av det när jag följer med på en okänd tur. Ibland känns det som om det bara finns en näsduk mellan dig och nästa vägg eller nästa bil. Med Econic sitter du dock så lågt som annars bara i en skåpbil, och det hjälper förstås. Särskilt med cyklisterna i Berlin är stadstrafiken en riktig utmaning.
En sista fråga: Vad uppskattar ni med ert yrke?
Mitt yrke är ett yrke med upplevelsegaranti: På Berlins gator är ingen dag den andra lik, du träffar andra människor, ställs inför nya situationer i trafiken som du måste anpassa dig till. Det finns också mycket vackert ute, och det allra vackraste för mig är när barnens ögon följer oss i arbetet. De är verkligen våra största fans. De står ofta som förstenade och tittar på oss tills vi åker iväg. Och vissa föräldrar följer efter oss med sina barn i två, tre stopp.
Upptäck fler berättelser:
Det här kan också intressera dig:
Alpvårdarna
I lugnet ligger kraften
Alla goda ting ...
Med fokus på ansvar
Specialfordon för din bransch