Gruvdrift och montanindustri
150 meter under jorden.
I Hüttenheim i Unterfranken bryter Knauf Gips KG anhydrit. Vid arbete under jord visar en särskilt för detta ändamål konfigurerad Zetros vad den kan.
Zetros inom gruvdrift
Över gruvgångens mynning hälsar gruvarbetarnas hälsningsfras "Glück auf."
Dammet ligger i luften, Zetros strålkastarljus når bara några meter in i mörkret, sedan försvinner konturerna. Med några meters mellanrum sveper gigantiska, numrerade bergpelare förbi fönstret på vänster och höger sida. De bär upp valvet. Mellan de steniga pelarna leder vägar in i det mörka intet. Hela berget är undergrävt. Här bör man inte gå vilse. ”Med tiden lär man sig var man är. Men jag har inte varit överallt än”, säger bergsingenjören Tobias Beltz. Inte konstigt egentligen: Den körbara sträckan under jord mäter mer än 160 kilometer.
Gruvan i Hüttenheim i Unterfranken, ungefär 40 kilometer sydost om Würzburg, sträcker sig tre kilometer i nord-sydlig riktning. I öst-västlig riktning omfattar den två och en halv kilometer. Oräkneliga gångar, som på sina håll går ner till 150 meters djup och ofta är obelysta, utgör gruvan.
Zetros i aktion 150 meter under jorden.
Hüttenheim drivs av Knauf Gips, som här använder en särskilt konfigurerad Zetros-trailerdragare med särskilt låg bygghöjd. "Vi har sökt ett fordon som är ekonomiskt, som erbjuder förarna en bekväm arbetsplats och skyddar dem från damm. Och som samtidigt är robust och mycket terränggående, eftersom körsträckan är stenig. Vår Zetros måste klara många slag", säger Norbert Feilner, fordonsmästare som ansvarar för Knaufs fordonspark.
Zetros drar en påhängsvagn med svanhals som bär ungefär 23 ton och som Knauf själva har utvecklat för att uppnå en bättre viktfördelning. Det fyrhjulsdrivna fordonet, som är hastighetsbegränsat till 30 km/h och har automatväxellåda, är utrustat med kameror som hjälper förarna vid manövrering. "Det har visat sig fungera utmärkt", berättar Feilner.
Visste du det?
En naturtillgång är inte den andra lik. Vem som får bryta vad och hur regleras i Tyskland i den federala berglagen. Den skiljer mellan bergfria naturtillgångar som gas, kol, olja, silver och guld, som staten har rätt att göra anspråk på, och markägarnas egna naturtillgångar. Dit räknas sand och grus, gips och också anhydrit. De tillhör respektive markägare. Den som vill utvinna dem måste komma överens med dem. I fallet Hüttenheim var det över 200. För medan man borrar och spränger nere, skördas det uppe: Tannenberg är en vingård med många små tomter.
Sedan 1957 bryts anhydrit i Hüttenheim, ett torrt, gipsliknande sedimentärt mineral som bildas när vatten avdunstar. För omkring 220 miljoner år sedan låg det underfrankiska området vid kanten av ett hav. Det rådde subtropiskt klimat. En lagun sträckte sig från Rhön i norr till ungefär Schwäbisch-Hall i söder. I viken avsattes ett åtta meter tjockt lager av anhydrit.
Underjordsbrytningen i Hüttenheim följer detta lager. På marknivå går man in i Tannenberg. Över tunnelmynningen hälsar gruvarbetarhälsningen „Glück auf“. Strax inne i tunneln står vid en vägkorsning en upplyst staty av heliga Barbara – gruvarbetarnas skyddshelgon. Endast de nedre fyra meterna av anhydritlagret bryts; de övre är för starkt förorenade av lera- och kalkinlagringar och kan inte användas.
„Utvinningen sker genom borrning och sprängning“, förklarar gruvingenjör Beltz. Spränghålen fräses tre meter djupt in i berget med hjälp av en speciell borrvagn. En lyckad sprängning frigör runt 200 ton anhydrit. Vid en produktion på knappt 1 000 ton per dag behövs fem till sex sprängplatser per dag, eftersom inte alla lyckas.
“Vi undersöker om vi även kan använda Zetros i andra gruvor.”
Sprängningarna genomförs i slutet av kvällsskiftet omkring klockan 21.30. Då kan giftiga spränggaser uppstå, som dock avdunstar under nattens lopp. Morgonskiftet kan sedan ofarligt börja med borttransporten. För tillräckligt med frisk luft ansvarar ett huvudventilationsschakt. Där drar en jättestor fläkt 2 500 kubikmeter frisk luft per minut in i gruvan och blåser ut avluften.
Damm virvlar upp, fyller gången och försämrar sikten. Med ett dån faller fotbollsstora anhydritstycken ur hjullastarskopan ner i släpet till Zetros. Materialet känns fast och svalt. "Det är riktigt hårt", säger Beltz. Svalt är det också under jord: konstant 14 grader Celsius. Så snart ekipaget är lastat sätter sig Zetros i rörelse. De underjordiska vägarna är högst sex meter breda och fyra meter höga. Endast längs huvudgångarna hänger neonrör i taket.
Målet för Zetros är krossen. Denna anläggning ligger mellan två och tre kilometer bort, beroende på lastplats. Här krossas materialet. Bitarna bör inte vara större än 6,5 centimeter. Ett transportband för upp det krossade berget i dagen, direkt till förädlingsanläggningen. Där mals det vidare och blandas med tillsatsmaterial. Då är avjämningsmassan färdig.
I Zetros strålkastarljus lyser Beltz säkerhetsväst. Byggnadsingenjören bär skyddsskor, en overall och naturligtvis en hjälm med gruvlampa. Visserligen verkar taket ovanför honom slätt, stabilt och hållbart. Men det är bildat av sediment. "Vid en störning i skiktet kan det hända att något rasar ner", säger Beltz.
Den största faran för en gruva är dock ett vatteninbrott. Torr anhydrit kan ta upp vatten och omvandlas då till gips. Volymen ökar då med upp till 30 procent och utvecklar sprängande krafter. Hüttenheim‑gruvan betraktas dock som helt torr. Tjocka lerlager täpper till den. Endast genom gamla ventilationsborrhål och -schakt kan vatten tränga in.
Zetros lämnar krossan och hämtar påfyllning. Dess bakljus försvinner sakta i mörkret. Sedan jul har den varit i drift. Det är mycket möjligt att dess insats banar väg. Knauf Gips KG driver gruvor över hela världen. "Vi undersöker om vi även kan använda Zetros i andra gruvor", säger Tobias Beltz.
Det här kan också intressera dig:
Helt enkelt bä(a)st
Elektrisk laddning
Många kor ställer till besvär
Byggd för det extrema
Specialfordon för din bransch